21 november, 2011
”Millenniemålen har varit good servants but bad masters”
Med bara fyra år kvar till 2015 är debatten om vad som bör komma efter millenniemålen redan i full gång. Vi har bett arkitekten bakom millenniemålen, Jan Vandemoortele, ge sin syn på målens styrkor och svagheter, problemen med att mäta utveckling och givarnas allt större krav på snabba och mätbara resultat.
Belgaren Jan Vandemoortele har en lång och gedigen FN-karriär bakom sig – främst inom UNDP och UNICEF. Sedan ett par år tillbaka är han pensionerad och ägnar sig nu åt att föreläsa och skriva artiklar om utvecklingsfrågor.
Jan var med bakom kulisserna när millenniemålen skapades och beskrivs ofta som en av millenniemålens arkitekter. Här svarar han på ett antal frågor om målen och den globala utvecklingsagendan i stort.
Vad har vi lärt oss sedan millenniemålen skapades – finns det något som borde ha gjorts annorlunda?
Enligt Jan är den huvudsakliga lärdomen att millenniemålen är ”good servants but bad masters” (goda tjänare men dåliga herrar). Han menar dock att målen, alla tillkortakommanden till trots, har hjälpt till att mobilisera stöd till mänsklig utveckling, allmänt välmående och mänskliga rättigheter – även inom områden som inte direkt beskrivs i målen.
Enligt Jan kritiseras dock målen ofta just för vad de inte innehåller, något som, enligt honom, tyder på att man över lag tenderar att se målen som herrar – inte som tjänare. “Vi borde också ha varit tydligare med att förklara att delmål satta på global nivå inte också gäller på nationell nivå. Den vanligaste missuppfattningen är att alla länder måste nå målen för att de ska kunna uppnås globalt – det är inte bara felaktigt utan också djupt orättvist.”
“Missförståndet har bidragit till att de omfattande framsteg som faktiskt har gjorts i Afrika söder om Sahara istället ofta beskrivs som misslyckanden. Detta eftersom regionen inte kommer att nå de globala målen.” Enligt Jan Vandemoortele är de globala målen alldeles för högt satta med tanke på regionens startläge: ”Det inte är Afrika som kommer att missa målen utan vissa analytiker som har missat poängen.”
Vad har – enligt din mening – varit det bästa med millenniemålen?
”De har hängt kvar och trots kritiken har de mobiliserat stöd till mänsklig utveckling världen över. En färsk studie bland frivilligorganisationer i utvecklingsländer visar att en stor majoritet vill ha ett liknande ramverk även efter 2015.”
Du brukar tala om hur svårt det är att hitta tydliga delmål och indikatorer för att mäta utveckling. Är det några millenniemål som du ser speciellt stora problem med att mäta?
“Enligt statistiken är världen “on-track” (på god väg att nå) tre delmål: halvera fattigdomen, öka tillgången till rent vatten och att förbättra situationen för människor som bor i slummen. Men hur definierar man egentligen fattigdom eller en sluminvånare?”
Delmål som formulerats otydligt ger enligt Jan utrymme för subjektiva tolkningar:
”Alla har rätt att ha sin egen åsikt men fakta är fakta. Det enda sättet att undvika pseudo-vetenskapliga tolkningar är att använda tydligt definierade delmål för vilka det finns solida indikatorer och tillförlitlig data.”
Risken är annars att millenniemålen används som ideologiska slagträn i debatten och att vetenskaplighet och fakta försvinner. Enligt Jan är delmålet om halverad fattigdom ett tydligt exempel där själva debatten styrts mer av ideologi än av objektiva observationer.
”Den internationella fattigdomsgränsen på 1,25 dollar om dagen är behändig eftersom den bevarar den konventionella synen på hur fattiga drar nytta av tillväxt. När fattigdomsgränsen sätts på en extremt låg nivå är detta heller inte svårt att leda i bevis. Men trots att de flesta bedömare är överens om att fattigdomen är mångdimensionell mäts den endimensionellt – i inkomst.”
Hur ser du på resultatagendan – givarländernas krav på tydliga, mätbara och snabba resultat för att därmed kunna visa att skattebetalarnas pengar gör skillnad?
Att prata om resultatsagendan och ”results-based-management” är enligt Jan Vandemoortele som att slå in öppna dörrar: ”Vem skulle argumentera emot resultat?” Frågan är dock mer komplex än så och enligt Jan finns det stora oklarheter kring hur man mäter framsteg och utveckling.
Den brittiska biståndsmyndigheten DFID:s senaste utvärdering av multilaterala organisationer är enligt Jan ett tydligt exempel på detta. DFID:s ‘Multilateral Aid Review’, som släpptes i mars 2011, bedömer 43 multilaterala organisationers prestationer efter kriterierna mycket bra, bra, hyfsad (adequate) eller dålig och i förordet kallas värderingsprocessen för ”rigorös” och ”robust”.
Enligt Jan skulle ”slumpmässig” och ”subjektiv” beskriva processen bättre och även om många av utvärderingens svagheter tas upp i rapporten hindrar det inte DFID från att – baserat på sin utvärdering – bestämma vilka organisationer som levererar ”valuta för pengarna”.
”Jag har inga invändningar mot detta; varje bilateralt givarland är i sin fulla rätt att finansiera – eller inte finansiera – en viss organisation. Men det är ett politiskt beslut och jag vänder mig emot att dessa politiska beslut presenteras som om de vore baserade på rigorös och robust vetenskap”, kommenterar Jan Vandemoortele.
Hur ser du på utvecklingsagendan efter 2015 – när millenniemålen ska vara uppfyllda?
Hur agendan ska se ut efter 2015 när det gäller struktur och innehåll är föremål för intensiv debatt. Även om det är en välkommen utveckling är själva processen som leder dit oerhört viktig och enligt Jan är det centralt att debatten inte bara förs bland givarländerna.
”Om den globala debatten ska ske mellan likar måste båda sidor komma väl förberedda.
FN bör därför initiera nationella dialoger i utvecklingsländerna om målens styrkor och svagheter och hur nästa generation av mål kan se ut – idag saknas dialoger som leds av de fattiga länderna.”
Jan menar vidare att den nya utvecklingsagendan, om den ska få legitimitet, måste vara sprungen ur en process där FN spelar en aktiv roll; för att se till att allas röster blir hörda, att idéer och förslag behandlas likvärdigt oavsett vem som presenterar dem och att idéer får genomslag för att de är bra – inte för att det finns finansiella intressen bakom dem.
Slutligen, menar Jan, behövs FN för att se till att den utvecklingsagenda som ska ta vid efter millenniemålen 2015 inte blir till en överdekorerad julgran där allt ges plats;
”Den huvudsakliga orsaken till att målen har mobiliserat så många intressenter under en så lång tid är att de är raka, tydliga och mätbara. De egenskaperna ska man inte kompromissa med.”
Här hittar du den ursprungliga intervjun med Jan Vandemoortele (på engelska)
Taggar: Afrika söder om Sahara, DIFID, fattigdom, FN, frivilligorganisationer, mål, mänsklig utveckling, mänskliga rättigheter, mätbara resultat, millenniemålen, sluminvånare, slummen, styrkor, svagheter, välmående